Med risk för att låta helt galen så är det bara så att jag måste få skriva av mej lite... så mkt tankat å känslor som snurrar i huvet!!!
Kan inte sova, kan inte slappna av, det är alldeles fööör mkt som rör sej i skallen...
Så mkt känslor...tänk att en enda vecka kan bestå av sååååååå många olika känslor å tankar... allt från totalt lyckorus till det mörkaste mörka... varför måste det vara så? kan det liksom inte bara vara nåt mittemellan... nåt..ehm..stabilare...orkar inte hela tiden kastas upp å ner, fram å tillbaka i känslodjungeln... tar så himla mkt energi som skulle kunna läggas på nåt annat viktigare.. t.ex skolan eller vad som helst...
släpar konstant runt på en elak känsla som troligtvis funnits där hela livet, den stora klumpen i magen, den som gör att det gör så ont ibland... känslan att inte duga, inte vara tillräcklig, inte vara lyckad... bara känna sej felfelfel å fulfulful... aldrig försvinner den, den släpper aldrig taget. Sitter fast långt inne och snor min energi dag efter dag... varför kan den inte bara försvinna? varför kan jag aldrig acceptera att nu är det som det är. Acceptera och gå vidare... men icke... klumpen i magen verkar vara där för att stanna...
att inte duga....ja....kommer jag någonsin duga till något överhuvudtaget??? varför misslyckas jag bara helahela tiden??!! jag menar inte att jag tror att jag har det värre än någon annan, alla har sina bekymmer... så är det bara... är bara så in i h*lvete trött på att bära runt på dessa tankar dag ut å dag in.. att det aldrig kommer till ett avslut där jag kan lägga allt det som varit bakom mej och börja om...

jaja, ska sluta klaga nu... har ingen rätt alls att klaga... men skulle verkligen vilja vakna upp en morgon eller gå å lägga mej en kväll och känna mig lugn, ingen klump kvar i magen, att känna att jag duger, precis som jag är här och nu. inte stressa vidare, i 200km/h utan stopp...att kunna andas, njuta av här och nu och bara vara alldeles l u g n... vilken dröm det skulle vara... att få duga, precis som jag är...

hoppas att jag någon dag når det målet... måste kämpa vidare, livet är verkligen en berg-och-dal-bana...

slut på mitt bladder för denna gång...